Vi på Aktivering Jämställdhet startar nu en serie av sneglande på hur andra branscher än konstvärlden hanterar jämställdhetsfrågan. Vi tar oss först en titt på Doris och Dorisfilm.
Doris är ett kvinnligt nätverk för filmarbetare med bas i Göteborg (startat 1999). Inom Doris ryms också Dorisfilm som i enlighet med Dorismanifestet producerat 3 kortfilmer per år i tre år och sedan kompilerat dessa till en långfilm som kom ut 2009.
Dorismanifestet:
- Manus ska vara skrivna av kvinnor.
- Filmerna ska ha minst en kvinnlig huvudroll.
- Konstnärliga A-funktioner ska besättas av kvinnor
- Originalmusiken ska komponeras av kvinnor.
Dorisfilm arbetar för en jämställdare könsfördelning inom filmbranschen, men också med hur kvinnor skildras på film och tv. Ett annat projekt inom Doris är Doris i Skolan som jobbar med att medvetandegöra pedagoger om det manliga seendet och hur avsändaren påverkar berättandet i film/tv.
leranimationen "Fäst vid dig" av Carin Bräck, Cecilia Actis och Mia Hulterstam vann publikens pris på Göteborgs Filmfestival 2009. Se Dorisfilms hemsida för mer info om "Fäst vid dig" och andra Dorisfilmer.Producenten Annika Hellström från Doris styrelse har ställt upp på en intervju om Doris och Dorisfilm. Hon har fungerat som projektledare och producent för flera av Dorisfilmerna. Annika Hellström är från början scripta och regiassistent, och arbetar numera som producent och projektledare inom film. Hon driver sedan 2006 Cinenic film och är dess ledande producent.
****************
Hur länge har du varit engagerad i Doris och Dorisfilm?
Jag har varit med ända från början som en av initiativtagarna. 1999, efter en filmfestival kände vi oss så trötta på kvinnornas roller i filmer. När man visar sig kritisk till rollerna har oftast svaret blivit ”så är drama uppbyggt” Vi kände helt enkelt att något måste göras. Så vi startade Doris som ett stödjande nätverk för kvinnor i branschen, med workshops och diskussioner. Vi fick så 2003 idén till Dorismanifestet – just med tanke på dogma-manifestet som utgick från herrarna och deras visioner. Manifestet hade från början 7 punkter, men vi reducerade det sedan till 4 punkter. Men allt började alltså som ett nätverk på 20-25 personer. När vi sedan fick finansiering bildades en styrelse – av de som varit mest drivande i nätverket – vilket tyvärr inneburit att nätverket kommit att gå lite på sparlåga.
Vi har bara haft en regel inom Doris: ”inget gnällande” vilket har varit till stor hjälp; vi har tvingats tänka vidare och handla istället.
Har ni kommit fram till några svar utifrån era tre frågeställningar? [Finns ett ”kvinnligt” filmberättande? /Ser bilden av män och kvinnor annorlunda ut med kvinnor som berättare? / Hur kommer filmerna se ut med enbart kvinnor som upphovsmän?]
Något oväntat visade sig det kvinnliga filmberättande vara fyllt av humor. Ja, det hade vi inte förväntat oss. Bilden av män och kvinnor i filmerna har vi inte upplevt som särskilt annorlunda. Frågan apropå filmer med endast kvinnliga upphovsmän utgick ifrån kvalitetstanken - som ju ofta används som ursäkt. Här fann vi att kvaliteten var precis lika hög!
Det har nu gått drygt 10 sedan Doris startade 1999. 2003 tillkom Dorismanifest, året därpå utlystes den första manustävlingen, ni har deltagit på filmfestivaler och förra året utkom en dvd med de samlade dorisfilmerna. Vad har höjdpunkterna varit under den här tiden?
Att SFI (Svenska Film Institutet) fick upp ögonen för den ojämna fördelningen inom film kan kanske inte räknas som en höjdpunkt för själva Dorisfilm, men jag vill ändå nämna det som något oerhört viktigt vi åstadkommit. SFI har nu rekommendationen att stöd skall fördelas 60/40. (fast bara rekommendation) Och Film i väst har 50/50 som sin strävan. Det finns numera ett ökat medvetande om att vi alla är del av det patriarkaliska systemet. Och att även vi kvinnor har ett manligt betraktande; kvinnan ses som ett objekt.
En riktig höjdpunkt för själv Dorisfilm var responsen på den första manustävlingen. Vi gick ut med en deadline som bara låg två och en halv månad fram i tiden – viket är ganska kort i sammanhanget – och vi fick in 411 kortfilmsmanus! När vi kom till posten för att hämta vad vi fått in - rullade de ut med backar fulla av bidrag! Det var en oerhörd kick för oss att upptäcka att så många brydde sig, att responsen var så stor. Ibland tänker man ju ”kanske är detta bara viktigt för oss?”
Vad för svårigheter har ni upplevt?
Det finns så många människor på beslutspositioner som tycker de är medvetna och har planer, men de har inte alls sett strukturen. De använder alltid kvalitén som ursäkt för sitt handlande; den måste alltid komma först. Så svårigheten är; hur når man fram till dessa beslutsfattare? Hur får man dem att förstå?
En annan svårighet var ett år när vi hade svårt att finna finansiering till 3 kortfilmer. Särskilt en film med mycket bra manus och med en riktig ”girlfight” Svårigheten när det gällde finansiering handlade om ämnet … så kan inte en kvinna vara …
En stor besvikelse var att vi inte fick något stöd från SFI för att sammanställa kortfilmerna till en långfilm.
Vad är nästa steg?
Långfilmen skall ut till filmfestivaler internationellt. I juni är det filmfestivalen i Toronto som har ett program med Dorisfilmer.
Hur väl har ni lyckats nå ut internationellt?
Fram till nu har vi faktiskt inte jobbat på att nå ut internationellt eftersom allt arbete sker på ideell basis. Vi tar en sak i taget. Toronto fann faktiskt oss, samma sak med filmfestivaler i Italien och Spanien. Kortfilmerna har tävlat separat vid filmfestivaler - mest filmen Grodan – och den vägen har filmfestivalerna hitta till Dorisfilm.
Kan en film från ett annat land bli certifierad som en ”Dorisfilm” (typ Dogma)?
Vi ser gärna efterföljare, men har aldrig tänkt på vårt Dorismanifets på ett liknande sätt som Dogma.
Hur har reaktionerna varit från män inom filmbranschen?
Generalisering: de flesta över 45 stönar. De vill inte se problematiken, de ser det inte som angeläget. De skulle ju i så fall vara tvungna att revidera hos sig själv. Yngre män förstår oftast; de inser att det minskar deras möjlighet att få stöd, men ser det ändå som en viktig rättighet. På samma sätt som regional fördelning t ex.
Hur är könsfördelningen på högre filmutbildningar i Sverige? (finns det statistik?)
Jag har själv inte kollat statistik, men enligt andra är könsfördelningen jämn - kvinnorna faller bort senare. Männen har förebilder som gör det lättare för dem att kräva en plats – ja, ta för sig. De kan bara snacka ihop sig och ta en kamera och gå ut och filma. Det här är något männen har med sig från tidig ålder – och är inte bara speciellt för filmbranschen.
Hur uppnår man en förändring?
Man måste börja i skolan. Det är vad vi insåg under projektets gång. Det handlar om samhället i stort – om rådande strukturer och seende. Doris driver därför projektet Doris i Skolan som handlar om att göra pedagogerna medvetna om stereotypa könsbeskrivningar i film och tv. Att avsändaren spelar stor roll.
Hur skulle man bäst kunna gå tillväga för att uppnå jämställdhet inom filmen - om du får drömma lite?
Klara riktlinjer 60/40 – utan att ange vad som är vad – när det gäller fördelning av statliga medel. Detta skulle leda till alla sorters berättelser.
OCH – som ett ämne i grundskolan; Vem är avsändaren? Detta skulle beröra historieskildringar, religion, bildämnet m.m. och handla om att tänka på ett annat sätt: vem är berättaren? Och vad för strukturer vill denne bevara?
Tack Annika!
[texten är baserad på en telefonintervju med Annika Hellström]
