konst för folket

I augusti lanserar IKEA Ikea Art Event II. Denna gång är upplagorna obegränsade. Konstnärerna är Jens Fänge, Niklas Seglevi, Roger Andersson, Roger Metto och Helene Billgren. Enligt Martin Wickström, som är en av de som förelagit konstnärer för projektet,(text i Elle Interiör maj 2010) var det en delikat uppgift att hitta verk av hög konstnärlig kvalitet som kan fungera över hela världen. Wickström är nöjd med resultatet även om det är "lite skevt genusmässigt" (Elle Interiör igen)...

Undran; är konst av kvinnliga konstnärer i Sverige så pass provocerande att de inte kan fungera i arabvärlden och USA? För det kan väl inte vara så att Wickström menar att kvinnornas konst inte håller tillräckligt hög kvalitet?

Gissa vilken konstnärs verk som blir det billigaste?
Ja, just det. Helene Billgrens tavla kommer att kosta 300 kr.

Jakten på makten: intervju med Helena Nyhus

Aktivering jämställdhet har nu gjort den första intervjun i serien "Jakten på makten". Vi presenterar stolt: Helena Nyhus, ordförande i Göteborgs Kulturnämnd.


På vilket sätt har du makt?

Jag är sedan snart fyra år tillbaka kommunalråd med ansvar för kulturfrågor och ordförande i kulturnämnden. Det innebär att jag fått väljarnas och mitt partis förtroende att utöva viss makt. Sedan får man inte glömma, vilket jag ofta tycker sker, att politik är ett lagarbete där olika åsikter från många olika aktörer ska vägas samman.

Min makt som kulturpolitiker har dessutom gradvis ökat eftersom kulturen under de senaste åren har kommit att bli ett allt viktigare politikområde. Det finns i dag en mer öppen attityd till att låta kulturen genomsyra och påverka andra delar av politiken och samhälle.

Som kommunalråd har jag stort inflytande på vilken övergripande inriktning kulturpolitiken ska ha i Göteborgs Stad. Det kan till exempel handla om att vi socialdemokrater tillsammans med miljöpartiet har en tydlig vilja att göra Göteborgs stad till ledande inom barn- och ungdomskultur. Hur detta sedan ska förverkligas i detalj överlåts till professionen. Min expertkunskap omfattar de politiska värderingarna och hur vi ska prioritera mellan flera angelägna intressen, inte hur förvaltningens tjänstemän eller kulturutövarna ska bedriva kulturell verksamhet.

I egenskap av ordförande i kulturnämnden har jag makt inom vissa givna ramar. Kommunfullmäktige beslutar om tilldelning av kommunbidrag till nämnden och jag bestämmer tillsammans med de andra politikerna hur dessa ska fördelas ut till de olika verksamheterna efter förslag från tjänstemännen på kulturförvaltningen. Olika former av stöd till det fria kulturlivet beslutas också av kulturnämndens politiker, men då måste man komma ihåg att det är tjänstemännen på förvaltningen som bereder ärendena.

Vem anser du har mest makt på den nationella konstscenen?

Den frågan är inte lätt att besvara eftersom det finns olika inofficiella nätverk av personer med olika befattningar och positioner inom konstvärlden utövar indirekt makt i kraft av sin ställning eller sina konstnärliga prestationer. Jag avstår emellertid ifrån att peka ut enskilda personer. Kulturrådet och Kulturdepartementet har givetvis en maktposition på den svenska konstscenen och så ska det också vara.

Vem anser du har mest makt på den regionala konstscenen?

Det är Västra Götalandsregionen vars position kommer att stärkas ytterligare i samband med den så kallade portföljmodellens införs.

Är makten i konstsverige för centrerad?

Maktkoncentrationen i Sverige är något vi fått leva med sedan Gustav Vasas dagar och den omfattar fler områden än konst och kultur. Samtidigt blir det lite tröttsamt och förutsägbart att peka ut landets huvudstad i dessa sammanhang. Jag tror inte på konfrontation. Göteborg måste bygga bra relationer med externa aktörer för att skapa ett attraktivt kulturklimat i staden. Då gäller det att ha ett brett kontaktnät för att till exempel attrahera enskilda konstutövare såväl som utställare.

Vilken enskild aktör skulle du vilja ge mer makt?

Jag är av uppfattningen att vi av en rad olika skäl måste tillföra kulturen mer resurser. Kulturen är en underfinansierad sektor. Därför tycker jag att kulturdepartementet borde få en större budget för att arbeta med kulturfrågor och konstpolitik. Ta Norge som ett exempel. Under parollen Kulturløftet lovade den rödgröna koalitionen inför valet 2005 att öronmärka en procent av statens utgifter till kultur, och fem år senare kan man konstatera att satsningen inneburit förbättrade villkor för många kulturarbetare och institutioner. Efter en mandatperiod med höjda bidrag till kulturen går de norska rödgröna vidare mot år 2014, då enprocentslöftet ska vara fullt genomfört. Det är en spännande utveckling tycker jag.


Tack Helena!



Vi välkomnar alla att tipsa oss om fler som skulle kunna vara intressanta att intervjua om makt inom konstvärlden och om hur det kan definieras. Vem har till exempel makten att definiera makten? Och hur ser din egen makt ut?

WIFT, Elin Hellrönn, MADE

MADE är scenkonstfestivalen som med sitt fyra dagar långa program fyller NprrlandsOperans hus med just music, art, dance, etcetera. Temat för årets festival är Från själens smedja vilket ska ge utrymme för artister som på olika sätt ifrågasätter sitt konstnärsskap och livet i och kring det.

På plats för fjärde året är WISP (Women In Swedish Performing arts eller What Is Stha Problem?!) som varje dag bjuder in till lunchsamtal på den björklövsprunkande planen utanför operahuset.

Rubrikerna Introduction, Construction, Deconstruction, Reconstruction pryder trästockarna vi bjuds att slå oss ned på och det är kring dessa ord samtalen ska kretsa.

Onsdagens samtal – Introduction –genomförs i form av ett Open Space, mötesformen som WISP ofta använder sig av, där orden och åsikterna haglar tätt kring frågorna vad vi behöver göra, vad vi behöver rasera och hur vi förhåller oss till vårt skapande i och i utkanten av de strukturer som finns.

Torsdagen tar steget vidare och Mia Westin från WISP leder en panel på ringlande stigar som kommer att kreta kring rum – konstnärliga, kreativa, maktdominerade, konstruerade och skapande. Medborgarinflytande, fina och fula kulturrum och maktaspekter i dessa såväl som stadens och de offentliga rummen är några av ämnena som berörs.

Efter samtalet letar jag upp musikproducenten för MADE tillika den som startat WISP Umeå, Elin Hellrönn, för ett kort samtal i den av ljudkonst knastrande baren på operan.

Elin är förutom ovan nämna även musiker i det dansanta punkrockbandet The Bombettes, som snart släpper sin debutplatta, samt projektledare för Musik Direkt Umeå som nästa vecka reser till Uddevalla och riksfestivalen där.

- What Is Stha Problem?

Det finns såklart olika problem, på många olika plan men ett som blivit tydlig och som WISP aktivt jobbar med är att det finns brist på mötesplatser. Att få jobba med sina svagheter, de som kan finnas inombords, och att få utrymme att arbeta inåt i gruppen med dessa tycker jag är viktigt. Vi har till exempel startat en scenkonstcirkel där vi tillsammans ser scenkonst och sedan diskuterar denna, att få prata om scenkonst utifrån liknande ingångar är viktigt för oss där. Utåt så arbetar WISP mer konkret med frågan What Is Stha Problem?! och fokuserar till exempel på bemötande och rådande strukturer och gemom olika aktioner.

- Aktioner, hur kan dessa se ut och har ni några sådana på gång?

Det kan handla om att göra något så enkelt som att ha likadana tröjor på sig och bara finnas i publiken under en föreställning, att ta plats som de vi är och utifrån det vi gör. Vi har planer på att genomföra något sådant redan nu under MADE och även leka vidare med Construction, Deconstruction, Reconstruction genom att bygga med Lego och ha ett speakers corner där du kan intervjua dig själv och ge dig själv välbehövliga ryggdunkar.

- Samtalet på Operaplan återkom till föränderliga och flexibla rum och hur en arkitektur kan se ut för att tillgängliggöra och skapa förändring i konstens rum. Hur ser du på dessa föränderliga rum kopplat till jämställdhet?

Rummet behöver ju inte vara ett fysiskt rum utan ett ställe där samtalet kan ta plats. WISP är ett exempel på ett sådant med våra forum för diskussion både fysiskt och på nätet. De fysiska rummen har betydelse men det är svårt att bygga bort rum, vissa förutsättningar är kanske fasta men det är och bör vara de människor som vistas i rummen som också ska vara dessa.

- Att jobba politiskt och förändrande har under senare år tagit nya vändningar och det känns som om utrymmet att arbeta med detta är stort – allt från plakatfeminism till mer subtil eller konstnärlig aktivism. Vilket är ditt favoritförändringsmedel?

Jag gillar att förändra genom att vara smart. Jag har alltid varit politiskt aktiv men känner att jag inte är så intresserad av att arbeta på det traditionella sättet längre. Jag tycker om när det går att nästla sig in i folks medvetande på olika sätt – där de är. Ett exempel är när WISP förra året körde runt i Umeå i en golfbil och tog med det plats och öppnade för reaktioner. Ett annat är när det hölls sumobrottning precis utanför NorrlandsOperans entré så att besökare fick trixa sig förbi för att komma fram – det i kombination med tydlig information om vad WISP handlar om blev väldigt effektfullt.

Vidare berättar Elin om vikten att se den makt en som producent eller projektledare har, att verka där en står gör skillnad. I arbetet med Musik Direkt har hon möjlighet att utforma arbetet och festivalen i princip som hon vill och ser det som en fantastisk möjlighet och ett stort ansvar – något som kanske många personer i maktpositioner saknar insikt kring.

- Avslutningsvis, ge mig ett uppmuntrande exempel.

MADE! Vi är brillianta när det kommer till att intresset och perspektiven kring både jämställdhet och teori ständigt finns närvarande. Det är underbart att få arbeta på ett sätt som är så genomarbetat och där teorin alltid finns närvarande och hjälper till att skapa en ifrågasättande, kreativ och konstnärligt stark festival.


Ja, vad ska jag säga, hon säger det ju så bra, jag är upplyft och glad att få vara på MADE, det är i sanning en fantastisk festival och utan att de skriver någon på näsan finns perspektiv kring samhälleliga strukturer närvarande och låter konsten vara det den är – fantastisk – i ett sammanhang som väcker både inspirationen och frågorna.

Läs mer om MADE på www.m-a-d-e.se och om WISP på www.wisp.se

män för jämställdhet

Nu har män för jämställdhet också skaffat en blogg!

SNEGLING: intervju med Dorisfilm

Vi på Aktivering Jämställdhet startar nu en serie av sneglande på hur andra branscher än konstvärlden hanterar jämställdhetsfrågan. Vi tar oss först en titt på Doris och Dorisfilm.

Doris är ett kvinnligt nätverk för filmarbetare med bas i Göteborg (startat 1999). Inom Doris ryms också Dorisfilm som i enlighet med Dorismanifestet producerat 3 kortfilmer per år i tre år och sedan kompilerat dessa till en långfilm som kom ut 2009.

Dorismanifestet:

• Manus ska vara skrivna av kvinnor.
• Filmerna ska ha minst en kvinnlig huvudroll.
• Konstnärliga A-funktioner ska besättas av kvinnor
• Originalmusiken ska komponeras av kvinnor.

Dorisfilm arbetar för en jämställdare könsfördelning inom filmbranschen, men också med hur kvinnor skildras på film och tv. Ett annat projekt inom Doris är Doris i Skolan som jobbar med att medvetandegöra pedagoger om det manliga seendet och hur avsändaren påverkar berättandet i film/tv.

leranimationen "Fäst vid dig" av Carin Bräck, Cecilia Actis och Mia Hulterstam vann publikens pris på Göteborgs Filmfestival 2009. Se Dorisfilms hemsida för mer info om "Fäst vid dig" och andra Dorisfilmer.

Producenten Annika Hellström från Doris styrelse har ställt upp på en intervju om Doris och Dorisfilm. Hon har fungerat som projektledare och producent för flera av Dorisfilmerna. Annika Hellström är från början scripta och regiassistent, och arbetar numera som producent och projektledare inom film. Hon driver sedan 2006 Cinenic film och är dess ledande producent.

****************

Hur länge har du varit engagerad i Doris och Dorisfilm?

Jag har varit med ända från början som en av initiativtagarna. 1999, efter en filmfestival kände vi oss så trötta på kvinnornas roller i filmer. När man visar sig kritisk till rollerna har oftast svaret blivit ”så är drama uppbyggt” Vi kände helt enkelt att något måste göras. Så vi startade Doris som ett stödjande nätverk för kvinnor i branschen, med workshops och diskussioner. Vi fick så 2003 idén till Dorismanifestet – just med tanke på dogma-manifestet som utgick från herrarna och deras visioner. Manifestet hade från början 7 punkter, men vi reducerade det sedan till 4 punkter. Men allt började alltså som ett nätverk på 20-25 personer. När vi sedan fick finansiering bildades en styrelse – av de som varit mest drivande i nätverket – vilket tyvärr inneburit att nätverket kommit att gå lite på sparlåga.

Vi har bara haft en regel inom Doris: ”inget gnällande” vilket har varit till stor hjälp; vi har tvingats tänka vidare och handla istället.

Har ni kommit fram till några svar utifrån era tre frågeställningar? [Finns ett ”kvinnligt” filmberättande? /Ser bilden av män och kvinnor annorlunda ut med kvinnor som berättare? / Hur kommer filmerna se ut med enbart kvinnor som upphovsmän?]

Något oväntat visade sig det kvinnliga filmberättande vara fyllt av humor. Ja, det hade vi inte förväntat oss. Bilden av män och kvinnor i filmerna har vi inte upplevt som särskilt annorlunda. Frågan apropå filmer med endast kvinnliga upphovsmän utgick ifrån kvalitetstanken - som ju ofta används som ursäkt. Här fann vi att kvaliteten var precis lika hög!

Det har nu gått drygt 10 sedan Doris startade 1999. 2003 tillkom Dorismanifest, året därpå utlystes den första manustävlingen, ni har deltagit på filmfestivaler och förra året utkom en dvd med de samlade dorisfilmerna. Vad har höjdpunkterna varit under den här tiden?

Att SFI (Svenska Film Institutet) fick upp ögonen för den ojämna fördelningen inom film kan kanske inte räknas som en höjdpunkt för själva Dorisfilm, men jag vill ändå nämna det som något oerhört viktigt vi åstadkommit. SFI har nu rekommendationen att stöd skall fördelas 60/40. (fast bara rekommendation) Och Film i väst har 50/50 som sin strävan. Det finns numera ett ökat medvetande om att vi alla är del av det patriarkaliska systemet. Och att även vi kvinnor har ett manligt betraktande; kvinnan ses som ett objekt.

En riktig höjdpunkt för själv Dorisfilm var responsen på den första manustävlingen. Vi gick ut med en deadline som bara låg två och en halv månad fram i tiden – viket är ganska kort i sammanhanget – och vi fick in 411 kortfilmsmanus! När vi kom till posten för att hämta vad vi fått in - rullade de ut med backar fulla av bidrag! Det var en oerhörd kick för oss att upptäcka att så många brydde sig, att responsen var så stor. Ibland tänker man ju ”kanske är detta bara viktigt för oss?”

Vad för svårigheter har ni upplevt?

Det finns så många människor på beslutspositioner som tycker de är medvetna och har planer, men de har inte alls sett strukturen. De använder alltid kvalitén som ursäkt för sitt handlande; den måste alltid komma först. Så svårigheten är; hur når man fram till dessa beslutsfattare? Hur får man dem att förstå?

En annan svårighet var ett år när vi hade svårt att finna finansiering till 3 kortfilmer. Särskilt en film med mycket bra manus och med en riktig ”girlfight” Svårigheten när det gällde finansiering handlade om ämnet … så kan inte en kvinna vara …

En stor besvikelse var att vi inte fick något stöd från SFI för att sammanställa kortfilmerna till en långfilm.

Vad är nästa steg?

Långfilmen skall ut till filmfestivaler internationellt. I juni är det filmfestivalen i Toronto som har ett program med Dorisfilmer.

Hur väl har ni lyckats nå ut internationellt?

Fram till nu har vi faktiskt inte jobbat på att nå ut internationellt eftersom allt arbete sker på ideell basis. Vi tar en sak i taget. Toronto fann faktiskt oss, samma sak med filmfestivaler i Italien och Spanien. Kortfilmerna har tävlat separat vid filmfestivaler - mest filmen Grodan – och den vägen har filmfestivalerna hitta till Dorisfilm.

Kan en film från ett annat land bli certifierad som en ”Dorisfilm” (typ Dogma)?

Vi ser gärna efterföljare, men har aldrig tänkt på vårt Dorismanifets på ett liknande sätt som Dogma.

Hur har reaktionerna varit från män inom filmbranschen?

Generalisering: de flesta över 45 stönar. De vill inte se problematiken, de ser det inte som angeläget. De skulle ju i så fall vara tvungna att revidera hos sig själv. Yngre män förstår oftast; de inser att det minskar deras möjlighet att få stöd, men ser det ändå som en viktig rättighet. På samma sätt som regional fördelning t ex.

Hur är könsfördelningen på högre filmutbildningar i Sverige? (finns det statistik?)

Jag har själv inte kollat statistik, men enligt andra är könsfördelningen jämn - kvinnorna faller bort senare. Männen har förebilder som gör det lättare för dem att kräva en plats – ja, ta för sig. De kan bara snacka ihop sig och ta en kamera och gå ut och filma. Det här är något männen har med sig från tidig ålder – och är inte bara speciellt för filmbranschen.

Hur uppnår man en förändring?

Man måste börja i skolan. Det är vad vi insåg under projektets gång. Det handlar om samhället i stort – om rådande strukturer och seende. Doris driver därför projektet Doris i Skolan som handlar om att göra pedagogerna medvetna om stereotypa könsbeskrivningar i film och tv. Att avsändaren spelar stor roll.

Hur skulle man bäst kunna gå tillväga för att uppnå jämställdhet inom filmen - om du får drömma lite?

Klara riktlinjer 60/40 – utan att ange vad som är vad – när det gäller fördelning av statliga medel. Detta skulle leda till alla sorters berättelser.

OCH – som ett ämne i grundskolan; Vem är avsändaren? Detta skulle beröra historieskildringar, religion, bildämnet m.m. och handla om att tänka på ett annat sätt: vem är berättaren? Och vad för strukturer vill denne bevara?

Tack Annika!

[texten är baserad på en telefonintervju med Annika Hellström]

Förebild i rustning.

Jag ska nu snart pröva mina vingar från boet. Det vill säga; jag slutar nu på konstskolan jag gått på i snart 3 år. När jag slutar är det inte bara viktigt för identiteten som konstnär att ha en ateljé, förebilder är även av stor vikt. För den nybakade konstutövare som jag är så är det viktigt att ha personer att se upp till som har vågat innan. För mig blir det viktigt att ha kvinnliga konstnärer att plocka fram när det känns som tuffast –som har vågat och mer därtill.

En som enligt mig är en av de tuffaste måste vara performancekonstnären Marina Abramovic. Och vägen för att se hennes verk ”Virgin Warrior ”på Venedig Biennalen i höstas var allt annat än lätt. Vi hade gått så fel som man bara kunde bland de små slingriga gatorna i Venedig för att komma till den paviljongen där bland annat Abramovic verk befann sig. Det blåste, var kallt, vi var kaffe-sugna och allt som möter oss är tegelmurar och vatten. Överallt detta vatten! Ok, det ska ju vara charmen med Venedig, stan är ju för tusan byggd på vatten men det finns nackdelar med detta kan jag lova.

När vi letar omkring efter paviljongen ser vi en byggställning som hänger utanpå muren över vattnet. Vi kände att det var helt rätt att ge sig ut på denna byggställning. Efter ett antal meter ut, med bara vatten under oss så börjar vi ifrågasätta detta äventyr. Men bara så där, helt plötsligt står en dörr öppen i murväggen och en skylt med en pil sitter uppsatt. Vi går naturligtvis in och vem möter oss? Ett stort foto med Marina Abramovic hållandes levrar i sina händer tornar upp sig. Jag har aldrig känt mig så glad över att möta en person i rustning med inre organ i sina händer!

Ibland behöver man de där modiga som gått före att luta sig tillbaka på och tänka –hon kan, då kan jag också! Det känns lite tryggare att ha det när man tycker att vägen känns lite knepig och man tom. är på väg att ge upp. Tack Abramovic!

Sofia Karlsson är gästskribent på Aktivering jämställdhets blogg . Till våren går hon ut Göteborgs Konstskola och intresserar sig för identitet, roller, livet och fantasier om detta. Sofia jobbar med collage, teckning, film och skulptur.

Smakprov på statistik

KRO/KIF gjorde en enkät om konstnärers förhållanden i november 2008. Enkäten skickades ut till 4547 bild- och formkonstnärer, varav 1903 personer, eller 42 procent, svarade. Av dem som svarade var 69 procent kvinnor och 31 procent män. Enkätsvaren har sedan sammanställts av Malin Åberg Aas i rapporten "Utsikt från ateljéerna". Här nedan ges ett litet smakprov på några av de svar som lyfts fram i sammanställningen.

Om sexuella trakasserier definieras som ovälkommet närmande av sexuell karaktär, är det någonting som du upplevt inom ramen för ditt arbete?

Ja
Kvinnor: 141 (12% av kvinnorna)
Män: 16 (3% av männen)

Nej
Kvinnor: 1027 (88% av kvinnorna)
Män: 519 (97% av männen)


Tycker du att din konst bedöms på ett särskilt sätt på grund av ditt kön eller genus?

Ja
Kvinnor: 529 (45% av kvinnorna)
Män: 123 (23% av männen)

Nej
Kvinnor: 638 (55% av kvinnorna)
Män: 417 (77% av männen)


Anser du att ditt kön har spelat roll i förhållande till gallerister, curatorer och möjligheter att ställa ut på offentligt stödda institutioner?

Ja
Kvinnor: 407 (37% av kvinnorna)
Män: 87 (16% av männen)

Nej
Kvinnor: 690 (63% av kvinnorna)
Män: 446 (84% av männen)


Tycker du att bildkonsten fungerar jämställt?

Ja
Kvinnor: 295 (28% av kvinnorna)
Män: 299 (58% av männen)

Nej
Kvinnor: 744 (72% av kvinnorna)
Män: 219 (42% av männen)


Som Malin Åberg Aas påpekar i rapporten (och som även Vanja Hermeles granskning av bild- och formområdet visar) säger dessa siffror att män generellt sett uppfattar saker som mer jämställda än kvinnor gör, vilket är ett tydligt exempel på en patriarkal struktur. Malin menar dessutom att fritextsvaren i enkäten målar upp en delvis annorlunda bild än den förenklade bild som siffrorna visar. Enligt den mer komplexa bild som fritextsvaren utgör är jämställdheten inte lika långt kommen som det går att läsa in i de övergripande svaren. Många pekar till exempel på problem med en hög manlig koncentration på maktpositioner, och att konstpolitiken har manliga förtecken. Ord som "machogallerister" förekommer, och det är en frekvent uppfattning att män väljer män i stor utsträckning. Många har också uppfattningen att mäns konst tas på större allvar än kvinnors, och bland textilkonstnärerna upplever många att deras konst inte ses som lika "seriös" på grund av att den ses som kvinnlig är därför inte lika intressant.

Sammanfattat är det en dyster bild som målas upp av (o)jämställdheten inom bild- och formområdet. Ett första steg mot att arbeta för ökad jämställdhet är att synliggöra den rådande maktordning som dessa enkätsvar visar på, och som Hermeles bok Konsten - så funkar det (inte) ger en fördjupad bild av. När vi hittar sätt att tala om det kan vi också hitta metoder och strategier för en förändring av strukturerna.